Ett litet livstecken...

Ja, jag lever ju faktiskt även fast det inte verkar så på den här bloggen... Såg att det var typ hundra år sedan jag skrev sist och började fundera på vad som hänt sedan dess...? Jag höll ju på med upptrappningen och jag njöt av god mat i fulla drag ända till 3:e januari. Nu kör jag helfart igen och är inne på 3:e veckan. Räknar med att köra helfart i ca 10-12 veckor den här gången. Har hittills gått ner 26 kilo sedan slutet av september och har ca 14 kvar, så det är lite svårt att veta hur lång tid det tar. Men jag mår otroligt bra och det är en fröjd att välja kläder varje morgon när jag ska till jobbet (förutom att det mesta börjar bli för stort och att jag bara har ett par jeans som jag sliter dagarna i ända... Men det känns som ett mindre problem! ;) )

Julen firades i lugn och ro hemma hos mina föräldrar, jag njöt av maten och tog av det jag ville ha, men struntade i potatis och åt mycket sallad till istället, så jag tänkte ju absolut på vad jag åt iaf och det visade sig senare på vågen eftersom jag för en gångs skull lyckats gå ner över ju och nyår! :)

Nyår firade vi i Mora hos bästa vännerna. Vi började dagen innan med att åka till Tomteland - vilken dag det blev! Det blev superkallt, men vi var rätt bra klädda som tur var, men det snöade och var helt underbart! På dagen på nyårsafton var vi och åkte madrass efter skoter och fyrhjuling, det var superskoj även om jag hamnade i "diket" ett par gånger! Kvällen/natten firades med supergod mat, vin, lite bubbel och nyårsraketer! En helt underbar dag det också!
Dagen efter tog Sanna och jag oss en promenad i vintersolen och bara njöt och knäppte lite kort :)

Igår fixade jag lite med mina veckobilder, jag har ju inte lyckats ta kort varje vecka, men de kort vi tagit hittills är desto mer värdefulla att ha. Det är nu oerhört befriande att kunna titta tillbaka på de "gamla" fotona och känna att jag aldrig ska dit igen! Tänk vad man glömmer fort, jag kommer inte ihåg att jag varit så där stor, även om det bara är några månader sen, eller det kanske snarare är så att man förtränger det eftersom man vet att man egentligen inte mådde så bra? Ett viktigt steg i Xtravaganza är ju just att man inte ska blicka tillbaka och ha dåligt samvete för vad man gjort rätt eller fel då, utan man ska se framåt och se positivt på framtiden. Och det är något jag verkligen gör nu; jag VET att jag kommer att klara det här, och jag vet att jag kommer att göra allt för att hålla mig på en lagom nivå för att varken gå upp eller ner för mycket, men visst är det lite läskigt också... Fast om inte jag tror på det själv, vem ska då göra det? Ska fixa lite till med de nyare bilderna och sedan lägga ut dem på bloggen.

På lördag hoppas jag att det kommer några pysseltokiga tjejer hem till mig och ger mig lite inspiration, för nu är jag tokladdad att scrappa lite - det är alldeles för länge sedan nu!

Kramelikram!